Böner och blad: Reflektion 19-25 februari
Första söndagen i fastan
- Prövningens stund
Jeriko är den plats där en del den här händelsen utspelar sig. Här berättas om en blind man som lever med ett livslångt handikapp och vars existens vilar på andras välvilja. I det samhälle där den blinde mannen lever sitt liv var blindhet förenat med lidande och utanförskap. I ropen som mannen riktar till Jesus ryms all den förtvivlan som han genom åren samlat på sig. För att överleva söker han sig till vägkanten trots att hettan är påtaglig. Där kan han bli synlig och förhoppningsvis får han mat för dagen. Han får stå ut med att vara betittad och föremål för andras eventuella välgörenhet.
Vid vägkanten tar hans liv gestalt och han är beroende av att någon ser honom, ger honom sina ögon, fötter och händer, vägleder honom i hans mörker. Rösten och hörseln blir hans redskap, hans ögon. I berättelsen blir han en del av allas vårt liv. Främlingskapet och den ensamhet som en sjukdom eller ett synligt eller osynligt handikapp kan föra med sig kan tidvis vara vår egen berättelse.
Hur tillåter vi varandra att hamna i livsmörker och förtvivlan eller är det tillfälligheter, val som går snett som avgör hur våra liv blir? Har vi ansvar för flera än de som står oss närmast? Det finns en fråga som vi hör i den blinde mannens rop och som göms mellan raderna och som också kan bli vår fråga: Hur blev mitt liv så här? Vem orkar bära mig i min skörhet och svaghet?
I det möte som utspelas har dessa frågor inte så stort utrymme. Det är ett stadium som har passerats i den blinde mannens liv, tvivlet, skammen och tystnaden har lämnat honom.
Sjukdomens främlingskap gäller inte längre. Nu söker och vill han något mera i sitt liv. Det är ett större rop som han med stor styrka formulerar:
Jesus, Davids Son, ta mig till ditt hjärta. Gör mig hel till kropp och själ! Hjälp mig i mitt lidande. Fyll mig med ditt goda så att jag blir till vägsignelse!
På sin egen väg upp till Jerusalem och övergivenhetens och smärtans plats ger sig Jesus tid att stanna till av mannens rop och förtvivlan men också uppfattad tillit. Han är beredd att möta mannens djupa längtan efter kärlek som berör och helar. Mannen är beredd att ta en risk för att läkas till kropp och själ. Han visste vad han sökte och vem han ville tillhöra.
Jesu uppdrag blir att vara där vi är och bära det i både sorg och glädje hos de som kommer i hans väg. I en vilja att se människan som hon är och vad hon behöver i mötet.
Allt det som den blinde mannen ger uttryck för ropar rakt in i Jesu liv och egen kropp. De möts i en korsväg, de möts i både sårbarheten och befrielsen. Jesu fråga till den blinde svarar mot hans egen bävan inför sin uppgift och lyhördheten hos den som vet vad lidande, smärta och utanförskap innebär.
Vad vill du att jag ska göra för dig? Hur ska jag vara där du är? Vad behöver du av mig nu? Det är kärlekens djupaste frågor. Hur långt är du beredd att gå med mig?
Jag vill veta att du inte överger mig. Håller din kärlek hela vägen fram?
I mannens tro och tillit ser Jesus påskdagens morgon och målet för sitt uppdrag. Det uppdrag han fått av Gud ska bära dem båda hela vägen fram. Den död och det lidande , den trasighet och tvivel han mött har ett pris men han bär på ett uppdrag: Han är inte övergiven. Gud själv är där i både död och liv. Alltid. För honom själv och mänskligheten.
/Gunilla Vedin Halvardson
Veckans uppslag ur Böner och blad (PDF) finns här >
Fler reflektioner hittar du här >
Ladda ner Böner och blad som PDF >
Läs mer om Böner och blad här >
Pingback: Gemensam Framtid läser Bibeln och ber under fastan och påsken 2012 | Gemensam Framtid