När jag skrev senast på bloggen var jag på väg till den allra första regionala mötesplatsen i Matfors. Igår kväll var jag med på den allra sista i Storvreta. Mellan de två tillfällena har knappt 1200 personer träffats på sammanlagt 21 platser runt om i landet. Många timmar har lagts på samtal, utmaningar, frustrationer och goda idéer. Allt med en förhoppning och ett mål att göra det gemensamma vi gör i vår kyrka en smula bättre. Tusen tack räcker ju inte, så tolvhundra tack för er insats!

Den 9 december möts projektgruppen igen för ett heldagssammanträde. Då ska vi börja forma det förslag till verksamhetsplan som kyrkostyrelsen sen ska få på sitt bord. Det ska bli spännande att få se alla förslag och idéer samlat och se vad vi får till av det.

Återigen tack!

Helen Åkerman

Nu är de regionala samlingarna i full gång och har redan kommenterats här i bloggen. Själv har jag varit med på tre samlingar hittills och kommer även att åka till Malmö 21 nov. Det känns mycket positivt att på detta sätt möta representanter från våra olika församlingar. Man kan diskutera våra ambitioner med dessa möten men en sak är säker: själva mötet är viktigast. Men sen kommer det fram mycket intressant i samtalen. Jag har lett ”seminariet” om strategiska inriktningar. Jag har presenterat de fyra huvudområden vi har formulerat och vad de kan tänkas innehålla samt bett deltagarna i grupp samtala om vilka två verksamheter de personligen tycker är de mest betydelsefulla i den egna församlingen och vilket stöd utifrån de skulle behöva för att bli ännu bättre. Därutöver har vi ställt sju olika frågor utifrån de fyra områdena. Jag har låtit grupperna ta sig an 1-2 frågor var, vilket de gjort med engagemang.

I halvtid möttes vi och gick igenom resultatet av de tio första samlingarna. Vid första påsynen kunde jag nog tänka att det som stod i minnesanteckningarna inte var så revolutionerande (vilket förstås inte behöver säga något om samtalen – de flesta som skrev var oförberedda och var tvungna att fatta sig kort och lämna ifrån sig texten snabbt), men när jag började dra samman resultatet och la ihop det med de andra ledarnas slutsatser så blev det intressant. Vi såg t ex hur temat ”smågrupper” gick igen som en röd tråd. Min egen reflektion var också vilken stor betydelse barn och ungdomsarbetet tillmäts. För mig innebär det att den nya kyrkan måste leva i mycket nära samverkan med equmenia. De har fortfarande spetskompetensen och ska förstås vara en egen organisation men jag kan som missionssekreterare inte bara säga att det där med ungdomar är inte mitt bord. Ring equmenia! Jag måste ta ett engagerat ansvar också för denna del av församlingens arbete. Det församlingen har fogat samman, får samfundet inte skilja åt.

Per Westblom

När börjar egentligen Gemensam Framtids berättelse?

Den skrivs och berättas just nu. Inte minst på alla regionala mötesplatser formas Gemensam Framtids historia. Oj vad mycket tips, drömmar och uppbackning om församlingens roll och plats som levererats runt borden på höstens samlingar.

Fler platser där vi delar våra liv och hur det är att vara människa, säger många.

I alla tider har vi människor berättat och delat våra livshistorier. Samlats runt ”lägerelden” för att gå igenom det vi varit med om.  På de regionala nedslagen har behoven av fler ”landningsplatser för våra liv” lyfts av många!

Fler rum där vi får prata om livstolkning, tro och liv! Nya arenor där vi får pröva tankar och idéer och samtidigt lyssna till hur andra har gjort. Tillfällen där vi får säga det vi gillar och ogillar. Där vi får bygga kultur. Den nya kyrkans kultur!

Samtal är bra för själen. Det händer något i mötet när vi utgår från att vi lär av varandra i mötet.

Gemensam Framtids berättelse börjar med oss. När vi delar erfarenhet och lyssnar bortom orden och ser varandra.

Pilatus sade: – Ecco Homo! Se människan!

Det var Jesus Pilatus talade om. Den Jesus, som mer än någon annan, mötte de människor som kom hans väg med en blick som fick dem att växa.

”Att se är att lära”! En nyckel för vår nya kyrka, nära förknippad med längtansstråket diakoni. Praktisk omsorg och profetisk tydlighet i förening.  Kyrkans röst i samhället mot utsatthet och marginalisering. Och på samma gång – vägvisare av fred och hopp!

Det är nu vi skriver Gemensam Framtids historia! Jag hoppas den kommer att berätta om den lyssnande kyrkan. En kyrka som förstår att det finns så oerhört många sätt att vara människa på och därmed gestalta och uttrycka tro.

/Elisabeth Lindgren

När börjar egentligen Gemensam Framtids berättelse?

Den skrivs och berättas just nu. Inte minst på alla regionala mötesplatser formas Gemensam Framtids historia. Oj vad mycket tips, drömmar och uppbackning om församlingens roll och plats som levererats runt borden på höstens samlingar.

-        Fler platser där vi delar våra liv och hur det är att vara människa, säger många.

I alla tider har vi människor berättat och delat våra livshistorier. Samlats runt ”lägerelden” för att gå igenom det vi varit med om.  På de regionala nedslagen har behoven av fler ”landningsplatser för våra liv” lyfts av många!

Fler rum där vi får prata om livstolkning, tro och liv! Nya arenor där vi får pröva tankar och idéer och samtidigt lyssna till hur andra har gjort. Tillfällen där vi får säga det vi gillar och ogillar. Där vi får bygga kultur. Nya kyrkans kultur!

Samtal är bra för själen. Det händer något i mötet när vi utgår från att vi lär av varandra i mötet.

Gemensam Framtids berättelse börjar med oss. När vi delar erfarenhet och lyssnar bortom orden och ser varandra.

Pilatus sade; – Ecco Homo! Se människan!

Det var Jesus Pilatus talade om. Den Jesus, som mer än någon annan, mötte de människor som kom hans väg med en blick som fick dem att växa.

”Att se är att lära”! En nyckel för vår nya kyrka, nära förknippad med längtansstråket diakoni. Praktisk omsorg och profetisk tydlighet i förening.  Kyrkans röst i samhället mot utsatthet och marginalisering. Och på samma gång – vägvisare av fred och hopp!

Det är nu vi skriver Gemensam Framtids historia! Jag hoppas den kommer att berätta om den lyssnande kyrkan. En kyrka som förstår att det finns så oerhört många sätt att vara människa på och därmed gestalta och uttrycka tro.

/Elisabeth Lindgren

Det drar ihop sig inför kyrkostyrelsen i mitten av november. Bland annat ska regionutredningen och strategiarbetet lämna delrapporter – bl a utifrån alla de synpunkter som kommit från de regionala mötesplatser som genomförts hittills. Med tankar och förslag ska vi bidra till samtalet om hur kyrkan ska använda sina gemensamma resurser och hur organisationen på riks ska formas – till stöd för församlingar och relationer till våra internationella systerkyrkor och partners.

I måndags var det heldag med elva timmar om strategi och prioriteringar. Arbetet hålls ihop av en projektgrupp under Elisabeth Lindgrens ledning. Under dagen ledde hon, Helen Åkerman och Els-Marie Carlbäcker en samling med de fyra inriktningsgrupperna för att diskutera och bearbeta alla synpunkter som kommit in – och det var mycket att ta i!

Sedan fortsatte vi på kvällen i projektgruppen för att dra slutsatser och forma underlag till styrelsen. Vi var trötta men tacksamma och nöjda när vi åkte hem – tacksamma för allt engagemang och alla bidrag från hela landet och nöjda med ha lagt en grund för vårt bidrag till kyrkostyrelsen.

En utgångspunkt i förslaget är att kyrkans väsen är mission – och det gäller i hela världen! När vi nu bygger nytt har vi en unik möjlighet att gestalta den helhetssynen på missionen och tänka samman nationellt och internationellt i allt vad vi gör.

I ett sammanhållet missionsarbete föreslår vi fyra huvudinriktningar:

• Diakoni –med fokus bl a på flykting- och invandrararbete och profetisk diakoni
• Lärjungaskap – med bl a smågruppsarbete, gudstjänst och musik
•  Samverkan – med bl a församlingsutveckling, omstart och nystart i Sverige och internationellt missionssamarbete
•  Bildning – med bl a utbildning och fortbildning för medarbetare och ledarutvecklingsstöd.

De här fyra beteckningarna har redan lett till en stimulerande debatt på Facebook– hoppas den diskussionen fortsätter och fördjupas! Men kom då ihåg att namn och beteckningar visserligen är viktiga – men ännu viktigare är kärnan: innehållet och prioriteringarna i den kyrka vi får vara med och bygga tillsammans!

Thord-Ove Thordson

PS. Delrapporten till kyrkostyrelsen läggs ut snart på hemsidan – för fortsatta kommentarer och samtal. Slutförslaget ska läggas i februari så än finns gott om tid att påverka!

Det har i byggandet av en ny kyrka varit många begrepp, turer och uttryck under de senaste åren. Alldeles enkelt är det kanske inte att hålla ihop allt. Kunde man inte sett till att allt hängde ihop bättre? Jo, absolut! Men den store poängen med den senaste tidens resa har varit att vi byggt tillsammans, många olika personer och sammanhang har bidragit till nya dokument och handlingar – därför kan den röda tråden ibland upplevas som aningen diffus. Klart det hade varit enklare att några få personer skrivit och tänkt allt – men den vägen vill vi inte gå. Jag tror att det som vi tillsammans bygger och som dessutom får växa lite långsamt också växer sig starkt!

GF-föreningens styrelsen byggde en strategisk plattform för att uttrycka främst vision och förhållningssätt för en ny kyrka. Utifrån den ville man skapa en organisation som kunde förverkliga den strategiska plattformen. Att komma med förslag till prioriteringar och strategiska arbetsområden uppdrogs åt en projektgrupp som då alltså arbetar med Strategiska inriktningar. Denna projektgrupp funderade ut fyra områden som man kunde dela in arbete som gjorts och behöver göras i: Samhällsbyggande och diakoni, Tro och lärjungaskap, Relationer och församlingsstöd och Bildning och utveckling. Inom varje område skapades en ”inriktningsgrupp” med uppgift att prioritera och hitta fokus inom sitt eget område och bidra med frågeställningar inför de regionala samlingarna. För ambitionen är återigen att göra detta tillsammans – så många som möjligt. Så nu frågar vi vid 21 tillfällen: ”Vad tycker du  att den nya kyrkan skall prioritera?”.

Nu tar ju detta lite tid, vilket vi insåg redan tidigt i våras. Därför skapades en verksamhetsplan för det kortare perspektivet där tyngdpunkten låg i tre fokusområden (dessa har tidigare kallats prioriterade satsningar, försmak som ger mersmak och säkert något ytterligare). Dessa blir då bryggan över till den nya verksamhetsplanen som då bygger på de strategiska inriktnignar vi tillsammans mejslar fram just nu.

När nu Kyrkostyrelsen möts i november blir det en viktig avstämningspunkt då styrelsen får rapporter från bla Strategiska inriktningar och Regionutredningen och dessa rapporter kommer ligga till grund för den organisationsplan som skall fastslås och sedan bemannas så vi bäst formerar oss för att passa det uppdrag som skall utföras.

Därför kan man inte överskatta betydelsen av de regionala samlingar som nu sker! Kom på dem och tyck till! Din röst är viktig!

Under gårdagen var drygt 30 personer från ett antal medlemsorganisationer i Svenska Missionsrådet (SMR) samlade för att söka en strategi för SMR framöver.  Vad är SMR:s roll och identitet idag, vilka tjänster och verksamhet ska SMR erbjuda och hur ska finansieringen se ut?

Det är stora frågor och ibland kan det vara svårt att lyfta blicken från det som redan görs för att hitta vad som i fortsättningen är det allra viktigaste att fokusera på. Vad vill Missionskyrkan med sitt medlemskap, deltagande i nätverket av ett 30-tal organisationer och vad kan vi bidra med? Hur balanserar SMR det som är förmedling av Sida-medel till projekt och det som också är en viktig del av SMR:s roll och identitet, nämligen samtalen om vad mission har varit, hur det ser ut idag och vilken utveckling vi ser.

Många organisationer vill ha mer av det samtalet, mer av nätverkande och erfarenhetsutbyte och att SMR i ännu högre grad blir den gemensamma rösten för kyrkornas roll i samhället och för värdet av att kanalisera biståndsmedel via våra systerkyrkor.

Att lyfta på alla stenar, att fråga sig vad vi gör och varför känner vi igen från processen med Gemensam Framtid. I de mötesplatser som just nu pågår runt om i landet kan vi hjälpa varandra att bredda perspektiv och öppna våra ögon för det samhälle och de behov som idag finns i Sverige och i andra delar av världen för att tydliggöra vad den nya kyrkan ska välja att prioritera. Blir det en pilgrimskyrka som är medvandrare, som ger upp en del av sin bekvämlighet och lever det kristna budskapet i vardagen med Kristus i centrum, i gemenskap och delande, utan fokus på verksamhet?

Frågeställningarna SMR står i och som jag beskrev i början är desamma som vi ställs inför när vi tänker ny kyrka. Vad vill vi att människor ska uppfatta oss som? Nu har vi chansen att bli väldigt tydliga. Det finns ett intresse för att höra vem vi vill vara och för vem vi vill finnas. Lockar det vi säger? I flera av de mötesplatser jag varit på har en kyrka utan väggar med nära gemenskap där vi får och ger av oss själva i gamla och nya relationer tillsammans med ensamma, arbetslösa, sjukskrivna m.fl. varit angeläget. I den allt mer stressiga omvärld behövs platser att vara nära Gud och varandra för att hämta kraft och inspiration att gå vidare. Vi söker djupet, äktheten, friden och glöden. En hållbar kyrka, en trovärdig kyrka, en spjutspets i samhället som säger ifrån och står på de utsattas sida. En avskalad kyrka där alla verkligen får bara vara.

En vågrörelse har startat, mötet mellan församlingar och nationellt anställda skapar en levande dynamik och ett gemensamt ägande av de strategier vi väljer för de närmaste åren. Jag gläds åt möjligheten att få vara med på flera mötesplatser och lyssna och dela erfarenheter. Kom du också och ge dina tankar om den nya kyrkan!

Det är mycket nu.

Det är mycket nytt nu.

Roligt, tycker många. Läskigt, tycker andra. Utmanande. Frustrerande. Det finns många sätt att beskriva och förhålla sig till det okända. Möjligheter eller svårigheter? Förmodligen stämmer de flesta beskrivningar ganska bra. Framförallt när man blandar dem…

Kan man påverka? Ibland kan man känna att man ”blir utsatt” för både det ena och det andra. Det som händer, det som andra gör, är ofta utom min kontroll. Det kan jag inte påverka. Men jag kanske kan påverka mina egna känslor och reaktioner inför det. Att välja att tolka det som en utmaning och inte ett försök att förstöra. (Ja, jag vet – det går definitivt bara till en viss gräns!)

Inriktningsgrupperna är alla rekryterade utifrån kriterierna: kompetenta människor, med kunskaper, erfarenheter och roller som är viktiga för Gemensam framtid att få med i ”tänket”. Med den utgångspunkten kan man ju inte ge sig när det snabbt visar sig att de åtta medlemmarna omöjligt kommer att kunna vara på samma ställe samtidigt (eller ens med på telefon) inom tidsplaneringens ram. Och inte nog med det, det var inte ens en majoritet av gruppen som skulle kunna, utan aldrig mer än hälften…

I det läget valde jag, som sammankallande i gruppen, att testa ett oprövat kort. Möjligen vanskligt, men hur skulle jag kunna välja och välja bort vilka som skulle få bidra med input, när alla kändes så kloka och viktiga?

Så här gjorde vi: Jag träffade halva gruppen först, skrev minnesanteckningar som publicerades i ett öppet, internetbaserat dokument (så att alla kom åt det och kunde skriva i det) och sen träffade jag andra halvan. Tanken var då att samtalet skulle fortsätta virtuellt mellan träffarna och att vi den andra gången skulle kunna knyta ihop den berömda säcken.

Eftersom gruppen heter Bildning och utveckling är det nu nödvändigt att komma till reflektions- och lärandefasen i vår egen utveckling. Man kan väl säga att resultatet blev ganska skralt. Det var oerhört svårt att komma in i ett samtal enbart utifrån text. Vilket i sin tur ledde till att det andra samtalet tog delvis nya riktningar när det var andra människor involverade jämfört med första gången. Ansvaret på mig som sammankallande blev då stort, eftersom det bara var jag som hade träffat alla. Efter viss möda fick vi ihop frågeställningar utifrån det som ändå kom fram i samtalen.

Efter ytterligare bearbetning av alla inriktningsgruppers frågor har vi nu med oss ett frågebatteri med öppna diskussionsfrågor ut till de regionala mötesplatserna.

Lärandet då: Det här är ett arbetssätt jag inte kommer kopiera rakt av. Men jag tror att om vi hade lyckats få ihop hela gruppen en gång först, så hade upplägget funkat sen. Om vi hade träffats och fått tonfall och ansikten på varandra. Så om jag får möjlighet så vill jag nog gärna prova igen – men då i modifierad form!

Vilket leder oss tillbaka till början. Just i skrivande stund är jag nämligen på väg…

Till Matfors och Brunflo för de allra första regionala samlingarna. Vid min sida sitter Ann Westblom och förbereder kvällens predikan. Hon är med från Regionutredningsgruppen. Lennart Renöfält möter oss i Sundsvall. Det ska bli spännande det här! Liksom vi testade något nytt i Bildning och utvecklingsgruppen, är detta något nytt. Att församlingar och distrikt är med och formar underlaget till verksamhetsplan och inte bara får ett färdigt förslag att ta ställning till. Jag känner mig stolt och glad att få vara en del av ett samfund och en rörelse som lyssnar till dem som faktiskt bygger upp rörelsen.

Vilken tur att Gemensam Framtid finns nu, så vi får möjlighet att tänka om och tänka nytt. Och att vi tar oss den möjligheten. Ibland blir resultatet mindre bra. Ibland går det ihop efter lite råddande. Och ibland blir det alldeles lysande redan från början. Oavsett, får vi inte sluta våga och testa!

Jag sitter med i den grupp som har fått i uppgift att ta fram ett underlag för en verksamhetsplan för den nya kyrkan. Tanken är att den ska börja gälla från 2013 (eller 2014) och några år framåt. Dels sitter jag i den gemensamma projektgruppen och dels leder jag en referensgrupp för en av de fyra strategiska inriktningar som vi tänker utifrån. Min grupp arbetar med inriktningen Relationer och församlingsstöd, vilket innefattar församlingsutveckling (inkl. omstart och nystart), nätverk och kommunitetsrörelser, ekumenik, estetiska uttryck, sociala medier och nätverk samt systerkyrkor. Som framgår är det ett väldigt brett och spännande fält. Tanken är dessutom att varje inriktning ska innefatta både det nationella och internationella perspektivet.

Traditionellt har vår samfundsverksamhet varit indelad i nationell (eller inre) och internationell (yttre) mission. Det är ett på många sätt enkelt och praktiskt sätt att dela in arbetet. Samtidigt måste vi fråga oss om gränserna mellan nationellt och internationellt verkligen är så självklara i vår globaliserade värld. Församlingsplantering i Thailand och Tanums hede har många gemensamma nämnare och är framför allt del av en och samma mission. Problemet med att dela upp arbetet har inte minst varit att ”mission” enbart har kommit att associeras med andra länder, trots att vi gång på gång betonar att mission är församlingens identitet och det som ska prägla allt arbete.

Det vi märker när i arbetet med dessa områden är att vi väldigt lätt fastnar inom våra egna gränser. Tanken att vårt ansvar sträcker sig bortom det egna landet behöver vi ständigt återerövra. Och när jag säger ”tanken” menar jag just att det behövs förnyad reflexion: varför ska vi gå ut? Är det inte viktigast att jag tar ansvar för mitt närområde? En viss tröst är väl att vi är gott sällskap. Även de första kristna hade svårt att gå längre än det egna folket. Det krävdes en gränsöverskridande Paulus för att ändra paradigmet. Vad ska det krävas för oss?

Alldeles nyss blev jag uppringd av en journalist som ville fråga lite mer om de 21 – eller kanske 22? – regionala mötesplatser som Gemensam Framtid och equmenia anordnar i oktober och november från Boden i norr till Malmö i söder.

Journalistens huvudfråga var tydlig: Är det här en förankringsprocess då ni ska åka ut för att söka stöd för era förslag? Eller är det verkligen ett inhämtande av synpunkter och bidrag som ni är intresserade av?

Det var en bra fråga. Det vore ganska enkelt för några erfarna ”samfundsbyråkrater” (om det finns sådana) att på egen hand snickra ihop förslag till verksamhetsprioriteringar och en organisation som tar rimlig hänsyn till de tre bildarsamfundens traditioner och hittillsvarande verksamhet.

Men svaret var lika enkelt att ge: Syftet är alldeles entydigt: att få del av församlingars och enskildas tankar och idéer om kyrkan Gemensam Framtid. Hur ska vi i den nya kyrkan på bästa sätt vara till stöd för varandra i församlingar och internationella systerkyrkor och partners i uppgiften att leva ut missionsuppdraget? Det vill ha med oss synpunkter när vi åker hem! Att mötesplatserna sedan också kommer att ge aktuell information och något levande smakprov på vad som är på gång i Gemensam Framtid just nu – det är en bonus!

Vi som åker ut till dessa mötesplatser för att möta människor och församlingar kommer inte med färdiga förslag som vi vill sälja och få godkända! Vi kommer med en vision, ett antal tankar och några frågor som vi hoppas ska stimulera till varma, öppna och seriösa samtal om vad våra behov egentligen är när vi tänker på den nya kyrkan Gemensam Framtid.

Om alla ni som kommer tar det här på allvar så vågar jag lova att vi kommer att ta allt vi får med oss tillbaka på lika stort allvar. Det är ju just nu – när förändringen är nödvändig, när traditioner bryts upp och framtiden formas – som chansen är som allra störst att vara med och forma livet i den nya kyrkan!

Välkomna att vara med i det formandet – utifrån de utmaningar som ni står i. Så formar vi Gemensam Framtid tillsammans under Andens ledning – det är faktiskt enda sättet om den ska bli riktigt gemensam!

/Thord-Ove Thordson
Projektledare i Gemensam Framtid med samordningsansvar för fokusområden, strategiska inriktningar och regionutredning