Ännu en ledamot i RUG bloggar. Den här gången kommer rösten och texten från Lars-Gustaf Hauptmann som är ordförande för SMU/SMK i Västra Götaland.

I Gemensam Framtid gillar vi ett motiverande ledarskap

Nu har Regionutredningen haft sitt sista möte och vi håller på att sammanställa vårt svar till styrelserna för Gemensam framtid och equmenia. Det finns en samsyn på att Regionernas huvudsakliga uppgift är att stödja, inspirera och utmana våra föreningar och församlingar. I frågan om regionernas juridiska status har vi haft olika meningar i gruppen, för mig är det en stor glädje att en majoritet föredrar att regionerna ska vara egna juridiska personer. Genom att Gemensam Framtid är en juridisk person får vi ett definierat mandat och ansvar i regionen och det blir fastställt att vi arbetar på församlingarnas uppdrag. equmenia kommer att vara egen juridisk person och därför möjliggör detta en nära samverkan. Denna organisationsform innebär att Kyrkostyrelsen inte kan direktstyra regionerna, vilket kan ses som att vi har två organisationer. Eftersom det finns en stor lojalitet är detta inget problem i praktiken.

Vår rörelse är byggd på en bas av frivilligarbete, lokalt, regionalt och nationellt. Stanfordprofessorn Jim Collins har skrivit en monografi, När Vinst inte är målet, som kompletterar det kända verket Good to Great. Collins menar att ledarskapet för frivilligarbetare utgör den största utmaningen av alla, eftersom man inte kan tvinga utan bara motivera dem man leder. Genom ett motiverande ledarskap kan vi att överbrygga denna formella brist.

Förnyelsen börjar i vår egen och våra församlingar, ibland drabbas jag av känslan att vi tror att förnyelsen ligger i de centrala och regionala organisationerna.

/Lars-Gustaf Hauptmann
Ordförande SMU/SMK i Västra Götaland och medlem i Regionutvecklingsgruppen

Britt Arvidsson från Västsverige och ledamot i regionutredningen skriver i sitt blogginlägg om hur vårt nya kyrka kan förstärka  och gestalta närheten mellan landets församlingar.

Samordna regionkontor och kyrkans kärnverksamheter!

Gemensam Framtids första del, gemensam, skapar hos mig olika bilder av närhet – närhet mellan människor, närhet mellan församlingar, närhet mellan församlingarna och den gemensamma kyrkan.

I de regionala samlingarna under hösten blev det tydligt att vi är många som delar önskan om större närhet mellan församlingarna och kyrkan. Regionerna är ett sätt att värna om att det finns en gemenskap som är större än den lokala församlingen. För att de regionanställda skall kunna ägna sig åt sin huvuduppgift att stödja, inspirera och utmana församlingarna, behöver de enligt min mening vara en del av den nationella organisationen, så att vi inte tar våra resurser till för mycket organisatoriskt och rent administrativt arbete.

Ett annat sätt att förstärka närheten är att decentralisera delar av kyrkans kärnverksamheter till olika delar av landet. Det kan handla om diakoni, församlingsutveckling, sång och musik, samhällsfrågor … Arbetet skall naturligtvis gälla kyrkan som helhet, men genom att förlägga det till platser där det finns erfarenheter och kompetens kan vi öka resurserna och engagemanget.

Utöver en anställd koordinator för en del av ett kärnområde har vi gemensamma resurser i våra folkhögskolor, studieförbundet Bilda, församlingar som prövat nya vägar, medlemmar med relevanta yrkeskunskaper, andra kyrkor och organisationer, forskning vid universitet och högskolor osv. Om församlingarna skall få inspiration, hjälp och stöd i att vara till för människor i sin närhet behöver vi utvecklingsarbete som är väl förankrat i församlingarnas situation men också i hur vårt samhälle ser ut och hur människor lever idag.

Genom att samordna lokalisering av regionkontor och delar av kyrkans gemensamma arbete kan Gemensam Framtid bli tydligt närvarande i olika delar av vårt land. Jag skulle önska att varje region på detta sätt kunde få vara bas för någon del av det gemensamma arbetet tillsammans med regionernas ansvar för de övergripande kontakterna med och stödet till varje församling. Just nu håller kyrkans organisation på att ta form. Var med och ge synpunkter både till regionutrednings­gruppen och GF-styrelsen på hur du vill att det skall se ut!

/Britt Arvidsson
Ledamot i regionutredningsgruppen

Johan Arenius, equmenia ordförande, önskar respons på sina tankar och förslag om Gemensam Framtids regioners uppdrag. Han reflekterar över om vi är en eller flera rörelser parallellt.

Håller du med mig om att vi skall jobba för att organisera bort dubbeljobb? Är vi en eller flera rörelser förresten? Hur många årsmöten vill folk från din församling och förening engagera er i? Utveckling och sammanhållning nationellt, genomförande regionalt. Kan man tänka så?

En av alla viktiga frågor i regionutredningen är ”vilken del av Gemensam Framtid och equmenia skall göra vad?”. Min bloggpost här får därför handla om det. Jag vet, det är lite långt, men låt inte det skrämma dig. Läs och kommentera istället.

I korthet kan regionernas uppdrag sammanfattas i: stödja, inspirera och utmana de lokala föreningarna och församlingen till utveckling, förnyelse och fördjupning.
Det är bara möjligt att beskriva regionernas uppdrag om vi samtidigt beskriver vad den nationella delen av rörelsen har för uppgifter och ansvar. En tydlig uppdragsfördelning mellan nationellt och regionalt förutsätter en tydlig samordning av de båda delarnas verksamhetsplan och budget. Nedanstående uppdelning är genomförbar oavsett regionernas juridiska status.

Gemensam Framtid

Regionen leds av en regional kyrkoledare och en styrelse/ett förtroenderåd (beroende på vilken juridisk status regionerna har). Regionen ansvarar för att:

• Erbjuda alla församlingar stöd till församlingsutveckling.
• Möjliggöra arrangemang och nätverksbyggande inom regionen.
• Stöd, inspiration och grundläggande utbildningar för ideella ledare.
• Stöd, inspiration och grundläggande fortbildning för anställda
• Stöd till församlingarna i anställningsfrågor
• Uppmärksamma goda idéer såväl som problem i den lokala verksamheten, för att lyfta dessa för gemensam utveckling/bearbetning i rörelsen.
• Som del i den ömsesidiga tillsynen utövar de regionala kyrkoledarna, på kyrkokonferensens uppdrag, tillsyn över församlingar och medarbetare inom regionen

equmenia

Regionens verksamhet leds av en anställd regionsamordnare och en styrelse. Regionen ansvarar för att:

• Erbjuda alla föreningar stöd till föreningsutveckling.
• Möjliggöra arrangemang och nätverksbyggande inom regionen.
• Stöd, inspiration och grundläggande utbildningar för ideella ledare.
• Stöd, inspiration och grundläggande fortbildning för anställda med barn- och ungdomsinriktade tjänster
• Uppmärksamma goda idéer såväl som problem i den lokala verksamheten, för att lyfta dessa för gemensam utveckling/bearbetning i rörelsen.

De båda organisationernas nationella delar

Gemensam Framtid och equmenia leds mellan kyrkokonferens och riksstämma av en styrelse för respektive organisation, samt kyrkoledare respektive generalsekreterare.  De nationella delarna av de båda rörelserna kan delas in i tre områden. Ledning och kärnverksamhet syftar till att utveckla och koordinera den verksamhet som genomförs i regionerna. De administrativa stödfunktionerna utgör administrativt stöd för regionerna, och till viss del även för församlingar och föreningar.

Ledning
Planera och genomföra kyrkokonferens och riksstämma. Vision, mål och strategi. Personalansvar. Relation till andra kyrkor och organisationer nationellt och internationellt. Teologiskt idésamtal och omvärldsanalys.

Kärnverksamhet
Församling, Lärjungaskap, Samhälle, Insamling, Bildning, Internationella relationer, Metodutveckling. Utveckling och sammanhållning av förenings- och församlingsutvecklingsprogrammet.

Administrativa stödfunktioner
Personal, kommunikation, ekonomi, IT och sekretariat.

Grundbemanning och utlokalisering av kärnverksamhetsområden

Grundbemanningen för en region innefattar tre tjänster. Regional kyrkoledare, regionsamordnare samt en förenings- och församlingsutvecklare. Därtill kan ytterligare personer anställas för att genomföra regionens verksamhetsplan.

Kärnverksamhetsområden som den nationella delen ansvarar för kan helt eller delvis förläggas till regionernas kontor. Varje sådant kärnverksamhetsområde leds av en koordinator anställd av antingen equmenia eller Gemensam Framtid beroende på vilket område frågan gäller. Att utlokalisera vissa funktioner är önskvärt för att stärka regionerna och komma närmare de lokala föreningarna och församlingarna med utvecklingsverksamheten.

/Johan Arenius

P-G Persson, som är ledamot i regionutredningen och kyrkostyrelsen, ställer frågor och reflekterar över förnyelse och gamla vanor.

Behövs det verkligen regioner för Gemensam Framtid? Och vem skall vara huvudman för en regional organisation?

När jag tänker på vad skall förnyas i den nya kyrkan så återkommer tanken hela tiden till min egen situation i livet, i arbetslivet och i församlingen. Det finns så mycket mer att göra där jag står och är i livet. På nära håll finns barriärer som behöver brytas och barrikader att bemanna, eller kanske riva ner. Behovet av förnyelse finns kanske närmare än vi tror?

Såväl SMK, SB som MK har idag en flora av samarbeten som ser olika ut runt om i landet. Det kan vara allt från spontana samarbeten i gudstjänster till välorganiserad verksamhet i stiftelser och föreningar. Inom SMK och SB finns idag fristående distriktsorganisationer som inte är en del av den nationella organisationen utan har enskilda församlingar som huvudmän. Distrikten fungerar väldigt olika runt om i landet. På sina håll en närmast nödvändig del i församlingsarbetet medan de på andra håll blivit mer av gammal vana.

Jag ser inget problem med att de samarbeten som finns och fungerar idag fortsätter. Nya församlingar kan bjudas in och erfarenheter delas. Men det finns mycket av gamla vanor som mår bra av att avslutas för att frigöra kraft och engagemang för förnyelse.

Jag ser fördelar med att bryta ner Gemensam framtid i en regional organisation för att kyrkan skall komma närmare församlingar, medlemmar och målgrupper. Det nationella arbetet bör inte bara vara lokaliserat till Alvik utan kan med fördel fördelas på regionala center runt om i landet.

Men då måste regionerna vara en del av den nationella organisationen och inte en fristående förening vid sidan om som dagens distrikt inom SMK och SB. På sikt kan dessa nya regioner överta viktiga och väl fungerande verksamheter som pågår i andra konstellationer idag

/PG Persson

Regionutredningen tuffar på i allt högre tempo. Christer Hambre, distriktsföreståndare i baptisternas Svealandsdistrikt, rapporterar om ett färskt förslag från en av utredningens arbetsgrupper.

När vi har läst församlingarnas remissyttranden om regioner och lyssnat på synpunkter som kommit fram i de under hösten genomförda regionala mötesplatserna har budskapet varit tydligt: inte för stora regioner. Det tog regionutredningen fasta på, liksom att vi nu behöver lägga kraft på GF:s stöd till församlingarna genom regionerna. Förslaget blev tio regioner. Nu skulle det satsas. Visserligen var medlemsunderlaget svagt i några av regionerna, men där fanns det förhoppningar om att det kunde kompenseras på annat sätt.

Reaktionerna från kyrkostyrelsen och equmenias styrelse blev tämligen svala. Det var för många regioner. Det blir för dyrt. Från några församlingar och nuvarande distrikt reagerade man på att förslaget delade på enheter som fungerar bra idag.

Nu har den mindre grupp, som jobbar med den geografiska indelningen i regionutredningen, lagt ett nytt pussel. Förslaget innebär sju regioner, inte sex som veckans Sändaren skriver. Förslaget ska nu processas med equmenia och några församlingar för att sedan komma upp vid utredningens nästa möte den 12 januari.

Om man känner till bildarsamfunden, låter sju regioner bekant. Kommentaren den här gången blir säkert: vad är det för nytt med det här? Lite nyheter finns det, men landet ser ut som det gör och församlingarna ligger där de ligger, så pusselbitarna går inte att lägga hur som helst. Dessutom kan det inte vara fel att ta vara på de gemenskaper som finns och utveckla dem. När tre samfunds församlingar förenas blir det nytt även regionalt.

Det riktigt stora, och till stor del nya, med regionerna, blir den satsning på församlings- och föreningsutveckling som alla vill se. I korthet kan regionernas uppdrag sammanfattas: att stödja, inspirera och utmana de lokala föreningarna och församlingarna till utveckling, förnyelse och fördjupning. Detta är regionernas kärnverksamhet, till vilken resurser måste avsättas.

Christer Hambre, regionutredningen

Devisen att bygga en ny kyrka kan leda oss fel. I början av hösten hade jag tillfälle att lyssna till Magnus Malm. Han noterade att tre samfund bygger en ny kyrka. – Vad då ny, reflekterade han. Kyrkan har funnits i 2 000 år!

Att skapa något nytt innebär alltid nya möjligheter. Vi är alla präglade av vårt sammanhang. De allra flesta av oss är organisationsmänniskor och tänker gärna organisation. Jag är rädd för att det nya innebär fokus på själva organisationen istället för innehållet. Organisationen skall tjäna livet.

För mig är det viktigt att reflektera över vad det är att vara kyrka. Vad är det att vara kyrka här och nu? Mycket av det vi gör i kyrkan idag formades under senare delen av 1900-talet. En ny kyrka byggs av förnyade församlingar. Därför tycker jag fokus den första och närmaste tiden för Gemensam Framtid bör vara frågan vad det är att vara kyrka på den ort där vi är verksamma. Vi gör flotta verksamhetsplaner som skall hjälpa oss att tjäna församlingarna. Men har vi lyssnat tillräckligt på församlingarnas situation och utmanat dem att våga tänka nytt? Tänk att få utmanas att tänka nytt i det lokala sammanhanget. Vad skall vi lämna och vad ser vi som nya möjligheter? Den stora och avgörande frågan är hur evangelium når allt fler. En ny kyrka får vi genom förnyade församlingar.

Roland Brage, distriksföreståndare i Svenska Missionskyrkan och motorcykelfantast

Ledamöter i RUG (den regionala utredningsgruppen) bloggar varje vecka. Denna vecka skriver Mikael Ivarsson och makt och demokrati. Han arbetar på SMK:s Mälardalsdistrikt.

Demokrati är ett slagord som kan användas för att motivera olika tankar om hur vi ska organisera vår gemensamma framtid. De som önskar en överskådligare och effektiv organisation, menar att en tydligare struktur skapar en mer lättillgänglig organisation och därmed är detta en mer demokratisk organisation.

Jag har svårt att tro på att kyrkan ska eftersträva effektivitet som främsta karaktärsdrag för sin organisation. Det finns värden i kyrkan som jag tror mår bra av att ha en inbyggd tröghet för att på så sätt säkerställa en god organisation. Demokrati tror jag mår bra av en viss inbyggd tröghet därför att demokrati måste få ta tid. En demokrati som inte har tid att lyssna, riskerar att mer likna en oligarki där en elitgrupp får mandatet för att kunna genomföra sina exklusiva idéer.

Jag har svårt att tro att en demokrati stärks av att man beskär den på tillfällen där demokratin praktiseras. Precis som vi behöver träna oss inför ett vasalopp så behöver vi också få tillfällen där vi tillåter lekmän att träna sig i demokratins uttryck och genomförande, såsom att sitta i en styrelse, med något annat perspektiv än det man får i en lokal församling.

Frågan om makt är en fråga vi helt enkelt inte kan låta bli att samtala om. Vi har alltför mycket kunskap om vilken betydelse makt har i våra organisationsstrukturer för att kunna göra en enkel organisationsstruktur i effektivitetens namn. Hur ska vi förhålla oss till makt när vi tänker en ny regionorganisation?

Jag vill tro att den gemensamma framtid vi ska forma vill präglas av ett gemensam delande och visande av intresse för varandra även genom hur vi är organiserade. Genom att ha regioner med egna styrelser ges praktikerfarenhet av demokrati i vår rörelse. Genom att ha regioner med egna styrelser skapas en tröghet för bättre beslut i rörelsen. Genom att ha regioner med egna styrelser skapas instanser för att motverka ogynnsamma maktstrukturer i rörelsen.

Vad gäller ledarskapsfrågan så kan jag inte släppa ett citat av Stanley Hauerwas: ”What kind of community do you need to be that you can choose your leadership by lot?” (Översättning: Vilken sorts gemenskap behöver ni vara för att kunna välja ert ledarskap genom lottning? Jämför Apg 1:12-23).

/Mikael Ivarsson

Dags att välja kyrkoledare. Först skulle det vara en nationell och en rad biträdande i regionerna. Nu blir det en trio på nationell nivå. Det tror jag blir bra. Redan där ges bilden av att ”tjänsterna är många” – och att de just är tjänster i den trons gemenskap vi tills vidare kallar Gemensam Framtid.

De regionala kyrkoledarna är lika viktiga. Tillsammans med equmenias regionala samordnare ska de ge stöd och inspiration i det lokala arbetet. Regionutredningen tar just nu fram förslag till deras arbetsuppgifter och hur de skall utses. Tanken är att dessa båda tjänster ska utgöra själva grundbemanningen när regionerna går i gång 2013 – i den form dessa då får.

Det är en poäng med att våra kyrkoledare utses av kyrkokonferensen, dvs. hela kyrkan. I den rollen utgör också en ombudsförsamling en form av de heligas gemenskap. Uppdraget är något man anförtros av hela kyrkan och ytterst av Herren själv.

För mig kännetecknas en god kyrkoledare av den profetiska gåvan att samtidigt kunna läsa och tolka Skriften och den värld vi lever i och utifrån detta vara en tydlig ledare av det väldiga uppdraget att evangelisera världen – och kyrkan. För bara den kyrka som ständigt på nytt låter sig formas av evangeliet kan förmedla och gestalta befrielse och gemenskap i en värld som ständigt förändras.

Rune Larsson, ordf. i regionutredningen