I helgen som gick så var jag på min första match i Superligan. Pixbo mot Storvreta. Fullsatta läktare, familjer, fanor och godispapper. Det gällde alltså innebandy. Vi var där hela familjen för att kolla in sjuåringen och de andra killarna i laget som skulle få spela när proffsen tog en paus. Jag vet inte vilket jubel som var högst, när Pixbo Wallenstam gjorde mål på hemmaplan eller när någon av knattekillarna lyckades peta in bollen i det ena målet i pausmatchen. Vi tjoade och hejade på våra ungar, vilket av lagen som gjorde målet spelade ju ingen roll, alla var de Pojkar 04 – VÅRT LAG!

Tillsammans med alla de andra föräldrarna och barnen, syskonen i sporthallen så kände vi en stark gemenskap, ”vi-känsla” och inkludering …

Dagen efter var vi hela familjen återigen samlad, denna gång för att gå på dopgudstjänst i en församling som vi inte brukar gå till. Det var högmässa och när vi kom in fick vi psalmbok och agenda som brukligt. Vi som var med dopfamiljen utgjordes kanske av 50 vuxna och 15 barn, de flesta från Nigeria och Sverige. Vi var i klar majoritet i gudstjänsten. Inte en enda gång sades en förklaring i gudstjänsten när man skulle stå eller sitta, att numren där framme var nummer på psalmer som skulle sjungas vid olika tillfällen, eller att barnen var välkomna fram i inledningen av dophögtiden. När prästen började predika hade jag tyvärr koncentrationen på annat håll. Mer angelägen om att mina släktingar och vänner skulle känna sig någorlunda inkluderade i en gudstjänst där jag själv – som kyrkvan – kände mig väldigt exkluderad och utanför.

Men så hände något.  När jag går fram för att ta emot nattvardens gåvor så ser jag en gammal kvinna som precis har lämnat nattvardsbordet. En vän sedan många år, som det var alltför länge sedan jag pratat med. Vi omfamnar varandra och får båda tårar i ögonen över det oväntade mötet. I samtalet på kyrktorget efteråt träffar hon mina pojkar.

”Jaså, du är en innebandy-kille! ” hälsar min 84-åriga väninna min sjuåring. ”Då håller väl du på Pixbo – men jag har alltid hållit på Storvreta, serru!”

Jag vill arbeta och vara i en kyrka och en Gemensam Framtid där vi alla kan få plats – utan att tränga någon annan. Där vi inser att vi kan lära av och lyssna till varandras erfarenheter och gåvor också utanför våra egna väggar. En kyrka där vi får växa i vår Gudsbild och i våra relationer. Jag vill tro att det är möjligt, men jag anar också att vägen är svårare än vad vi kanske trott från början … Är Du med?

På den första regionala mötesplatsen i Matfors reste sig en av deltagarna och tackade för det förhållningssätt som han upplevde fanns i processen Gemensam Framtid. Han uttryckte glädje över en kyrkoledning och en process som räknar med de lokala församlingarna och ställer dem i centrum för arbetet.

Jag tror att något stort är på gång!

Tänk om vi är på väg att bygga en ny kyrka där vi både i teori och praktik lyckas få ett gott samspel mellan olika nivåer, med församlingen i centrum. Ett samspel och flöde mellan församling, region, nationellt och internationellt. En kyrka där behov och möjligheter i den lokala församlingens situation lyssnas in och fångas upp av regionerna som lever nära. Detta får sedan bli till grund för verksamhetsplan och personalresurser i den nationella kyrkan och i regionerna. Baserat på den lokala församlingens behov och möjligheter görs gemensamma satsningar som också utmanar församlingarna till att ta ytterligare steg och bidra i det gemensamma uppdraget. I detta samspel låter vi oss även utmanas av våra internationella syskon och lever i ett ömsesidigt utbyte där vi får både ge och ta emot.

Är det här en självklarhet? Tyvärr inte. Men kanske är det möjligt – men bara om vi håller fast vid det förhållningssätt som mannen i Matfors gav uttryck för. De regionala mötesplatserna är viktiga tillfällen då vi tillsammans bygger vidare.

En kyrka med fokus på stöd till den lokala församlingens förnyelse, utveckling och växt. Det gäller såväl etablerade församlingar, som stöd till församlingar som behöver gå in i en omstartsprocess samt till pionjärsatsningar på orter där nya församlingar behöver få växa fram.

Så står det om ett av tre områden som vi i Fokus Uppdraget formulerat till de 21 regionala mötesplatserna.

Drömmer du också om en kyrka där stödet till den lokala församlingens förnyelse, utveckling och växt är ett prioriterat område? Anser du att varje församling som vill förnyas, utvecklas och växa (och det vill väl rimligen alla församlingar) bör få ett aktivt stöd från kyrkan?

Vi tror att Gemensam Framtid nationellt bör ha ordentligt med resurser för att utveckla metoder och samordna arbetet. I regionerna bör det konkreta stödet till församlingen ta form, genom erbjudanden av besök, genom mötesplatser för att utbyta erfarenheter och goda exempel, genom kurser, samt andra former av stöd och utmaning.

Vi behöver i den nya kyrkan tydligare formulera vad vi menar med omstartsprocesser och hur en församling kan få stöd i en sådan process. Vi tror att det är ganska många församlingar som står i en omstartssituation idag.

Vi vill hålla samman stödet till etablerade församlingar, omstartsprocesser och pionjärsatsningar. Genom tydlig samordning kan vi använda våra resurser bättre och få en genomtänkt strategi som genomsyrar kyrkan lokalt, regionalt och nationellt.

Vi är fortfarande i början av den här processen där vi läser, samtalar och lyssnar till olika erfarenheter. Men vi börjar också formulera tankar för att testa och få reaktioner.

Hoppas du vill bidra, i samband med de regionala mötesplatserna, i kommentarer här, eller direkt till oss.