Ännu en ledamot i RUG bloggar. Den här gången kommer rösten och texten från Lars-Gustaf Hauptmann som är ordförande för SMU/SMK i Västra Götaland.

I Gemensam Framtid gillar vi ett motiverande ledarskap

Nu har Regionutredningen haft sitt sista möte och vi håller på att sammanställa vårt svar till styrelserna för Gemensam framtid och equmenia. Det finns en samsyn på att Regionernas huvudsakliga uppgift är att stödja, inspirera och utmana våra föreningar och församlingar. I frågan om regionernas juridiska status har vi haft olika meningar i gruppen, för mig är det en stor glädje att en majoritet föredrar att regionerna ska vara egna juridiska personer. Genom att Gemensam Framtid är en juridisk person får vi ett definierat mandat och ansvar i regionen och det blir fastställt att vi arbetar på församlingarnas uppdrag. equmenia kommer att vara egen juridisk person och därför möjliggör detta en nära samverkan. Denna organisationsform innebär att Kyrkostyrelsen inte kan direktstyra regionerna, vilket kan ses som att vi har två organisationer. Eftersom det finns en stor lojalitet är detta inget problem i praktiken.

Vår rörelse är byggd på en bas av frivilligarbete, lokalt, regionalt och nationellt. Stanfordprofessorn Jim Collins har skrivit en monografi, När Vinst inte är målet, som kompletterar det kända verket Good to Great. Collins menar att ledarskapet för frivilligarbetare utgör den största utmaningen av alla, eftersom man inte kan tvinga utan bara motivera dem man leder. Genom ett motiverande ledarskap kan vi att överbrygga denna formella brist.

Förnyelsen börjar i vår egen och våra församlingar, ibland drabbas jag av känslan att vi tror att förnyelsen ligger i de centrala och regionala organisationerna.

/Lars-Gustaf Hauptmann
Ordförande SMU/SMK i Västra Götaland och medlem i Regionutvecklingsgruppen

Jag fick i höstas ett mail om från Västra Götalands distrikt om att det skulle arrangeras en föreståndardag i januari på Nimbus, Öckerö. Man hade i denna satsning avgränsat sig till 031-området som lämpligt nog bestod av 31 GF-församlingar. Vid ett samtal med Fiskebäcks föreståndare Gustav Björkman häromveckan fick jag höra talas om en idé inför den samlingen som jag tror han var pappa till som var just speeddejting. Speeddejting har jag sett i amerikanska TV-filmer och går ut på att män och kvinnor får under en mycket kort tid bekanta sig med många olika presumtiva partners – männen flyttar helt enkelt ett steg efter kanske tre minuter och får träffa en ny kvinna för tre minuter. På så sätt får man en snabb bild av många olika personer på en mycket kort tid. Som verktyg att möta en livspartner kan jag inte uttala mig om hur effektivt det är – bilderna av detta i TV-filmerna är något skiftande…

Men de rapporter jag hört från dagen på Nimbus i torsdags har varit övervägande positiva. Man fick chansen att stämma av med alla andra närvarande något om vem pastorn var, vad församlingen låg och arbetade med och om vilka utmaningar man just nu står i. Visst blir det – misstänker jag – en tämligen snabb och ytlig första kontakt men jag vet också att de flesta av oss tycker det är enklare att ta kontakt med någon vi tidigare i alla fall bytt några ord med. För nu är vi tillsammans ett nytt samfund och en ny gemenskap. Och som sådan behöver vi lära känna varandra. För mig lät speeddejting som ett nytt grepp men också som ett spännande grepp. Jag hoppas det blir en fortsättning på samlingarna och att också relationer kan få tid att djupna och samarbete spira.

/Lasse Svensson

Ibland blir man glad när något tar slut. Bibelläsningsplanen Ordet för idag går inte längre att köpa. Å andra sidan är den ju lite förbrukad där i början. Några veckor av året har nu gått.

MEN! Ordet för idag har också en hemsida www.ordetforidag.se. Där kan du hitta bilder och presentationer av dem som skrivit samt få tips inför läsningen. Du kan också skicka synpunkter och frågor till redaktören Michael Andersson.

Årets tema är: Vi är alla barn!

Några rader ur mitt förord:

Årets upplaga av ”Ordet för idag” kommer ut när en alldeles ny kyrka tar sina första stapplande steg. Den kyrkan har fötts ur tre olika men ändå nära gemenskaper. Gemensam Framtid föds, som de flesta barn, in i en historia, kultur och tradition. Ändå är detta barn nytt och ska pröva sina steg, upptäcka sin värld, göra sina misstag, lära, utvecklas och växa. Det kommer att behöva både uppmuntran och förlåtelse.

Ps. Ett fel smög sig in under årets första veckor. Kyrkoårets teman och texter hamnade fel. Vecka 6 från den 6 februari är allt på rätt plats igen. Rätt texter finns på www.ordetforidag.se.

Ulla Marie Gunner

Britt Arvidsson från Västsverige och ledamot i regionutredningen skriver i sitt blogginlägg om hur vårt nya kyrka kan förstärka  och gestalta närheten mellan landets församlingar.

Samordna regionkontor och kyrkans kärnverksamheter!

Gemensam Framtids första del, gemensam, skapar hos mig olika bilder av närhet – närhet mellan människor, närhet mellan församlingar, närhet mellan församlingarna och den gemensamma kyrkan.

I de regionala samlingarna under hösten blev det tydligt att vi är många som delar önskan om större närhet mellan församlingarna och kyrkan. Regionerna är ett sätt att värna om att det finns en gemenskap som är större än den lokala församlingen. För att de regionanställda skall kunna ägna sig åt sin huvuduppgift att stödja, inspirera och utmana församlingarna, behöver de enligt min mening vara en del av den nationella organisationen, så att vi inte tar våra resurser till för mycket organisatoriskt och rent administrativt arbete.

Ett annat sätt att förstärka närheten är att decentralisera delar av kyrkans kärnverksamheter till olika delar av landet. Det kan handla om diakoni, församlingsutveckling, sång och musik, samhällsfrågor … Arbetet skall naturligtvis gälla kyrkan som helhet, men genom att förlägga det till platser där det finns erfarenheter och kompetens kan vi öka resurserna och engagemanget.

Utöver en anställd koordinator för en del av ett kärnområde har vi gemensamma resurser i våra folkhögskolor, studieförbundet Bilda, församlingar som prövat nya vägar, medlemmar med relevanta yrkeskunskaper, andra kyrkor och organisationer, forskning vid universitet och högskolor osv. Om församlingarna skall få inspiration, hjälp och stöd i att vara till för människor i sin närhet behöver vi utvecklingsarbete som är väl förankrat i församlingarnas situation men också i hur vårt samhälle ser ut och hur människor lever idag.

Genom att samordna lokalisering av regionkontor och delar av kyrkans gemensamma arbete kan Gemensam Framtid bli tydligt närvarande i olika delar av vårt land. Jag skulle önska att varje region på detta sätt kunde få vara bas för någon del av det gemensamma arbetet tillsammans med regionernas ansvar för de övergripande kontakterna med och stödet till varje församling. Just nu håller kyrkans organisation på att ta form. Var med och ge synpunkter både till regionutrednings­gruppen och GF-styrelsen på hur du vill att det skall se ut!

/Britt Arvidsson
Ledamot i regionutredningsgruppen

Nu har vi fått in ett nytt rykande färskt och gott exempel från Johannebergs Missionsförsamling på hur man kan haka på vår satsning i Gemensam Framtid på Bibel och Bön. I församlingen låter man fantasin flöda och inbjuder bl.a. till andlig fördjupning under fastan utifrån materialet Böner och blad, man anordnar vernissage utifrån bibelord och en tillsammansdag för föräldrar, ledare mfl omkring Barnens bibel. Ni kan läsa om det här på vår hemsida. Men stanna inte vid det utan se till att också din/er församling hakar på. Ta tillfället i akt att låta våren bli en tid av andlig förnyelse då det skjuter skott och blommar inte bara i naturen utan också i er församling!

Här hittar du alla lokala exempel >

Låt Kristi Ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet, Kol 3:16a
Var uthålliga i bönen, vaka och be under tacksägelse, Kol 4:2

/Tomas Hammar

Johan Arenius, equmenia ordförande, önskar respons på sina tankar och förslag om Gemensam Framtids regioners uppdrag. Han reflekterar över om vi är en eller flera rörelser parallellt.

Håller du med mig om att vi skall jobba för att organisera bort dubbeljobb? Är vi en eller flera rörelser förresten? Hur många årsmöten vill folk från din församling och förening engagera er i? Utveckling och sammanhållning nationellt, genomförande regionalt. Kan man tänka så?

En av alla viktiga frågor i regionutredningen är ”vilken del av Gemensam Framtid och equmenia skall göra vad?”. Min bloggpost här får därför handla om det. Jag vet, det är lite långt, men låt inte det skrämma dig. Läs och kommentera istället.

I korthet kan regionernas uppdrag sammanfattas i: stödja, inspirera och utmana de lokala föreningarna och församlingen till utveckling, förnyelse och fördjupning.
Det är bara möjligt att beskriva regionernas uppdrag om vi samtidigt beskriver vad den nationella delen av rörelsen har för uppgifter och ansvar. En tydlig uppdragsfördelning mellan nationellt och regionalt förutsätter en tydlig samordning av de båda delarnas verksamhetsplan och budget. Nedanstående uppdelning är genomförbar oavsett regionernas juridiska status.

Gemensam Framtid

Regionen leds av en regional kyrkoledare och en styrelse/ett förtroenderåd (beroende på vilken juridisk status regionerna har). Regionen ansvarar för att:

• Erbjuda alla församlingar stöd till församlingsutveckling.
• Möjliggöra arrangemang och nätverksbyggande inom regionen.
• Stöd, inspiration och grundläggande utbildningar för ideella ledare.
• Stöd, inspiration och grundläggande fortbildning för anställda
• Stöd till församlingarna i anställningsfrågor
• Uppmärksamma goda idéer såväl som problem i den lokala verksamheten, för att lyfta dessa för gemensam utveckling/bearbetning i rörelsen.
• Som del i den ömsesidiga tillsynen utövar de regionala kyrkoledarna, på kyrkokonferensens uppdrag, tillsyn över församlingar och medarbetare inom regionen

equmenia

Regionens verksamhet leds av en anställd regionsamordnare och en styrelse. Regionen ansvarar för att:

• Erbjuda alla föreningar stöd till föreningsutveckling.
• Möjliggöra arrangemang och nätverksbyggande inom regionen.
• Stöd, inspiration och grundläggande utbildningar för ideella ledare.
• Stöd, inspiration och grundläggande fortbildning för anställda med barn- och ungdomsinriktade tjänster
• Uppmärksamma goda idéer såväl som problem i den lokala verksamheten, för att lyfta dessa för gemensam utveckling/bearbetning i rörelsen.

De båda organisationernas nationella delar

Gemensam Framtid och equmenia leds mellan kyrkokonferens och riksstämma av en styrelse för respektive organisation, samt kyrkoledare respektive generalsekreterare.  De nationella delarna av de båda rörelserna kan delas in i tre områden. Ledning och kärnverksamhet syftar till att utveckla och koordinera den verksamhet som genomförs i regionerna. De administrativa stödfunktionerna utgör administrativt stöd för regionerna, och till viss del även för församlingar och föreningar.

Ledning
Planera och genomföra kyrkokonferens och riksstämma. Vision, mål och strategi. Personalansvar. Relation till andra kyrkor och organisationer nationellt och internationellt. Teologiskt idésamtal och omvärldsanalys.

Kärnverksamhet
Församling, Lärjungaskap, Samhälle, Insamling, Bildning, Internationella relationer, Metodutveckling. Utveckling och sammanhållning av förenings- och församlingsutvecklingsprogrammet.

Administrativa stödfunktioner
Personal, kommunikation, ekonomi, IT och sekretariat.

Grundbemanning och utlokalisering av kärnverksamhetsområden

Grundbemanningen för en region innefattar tre tjänster. Regional kyrkoledare, regionsamordnare samt en förenings- och församlingsutvecklare. Därtill kan ytterligare personer anställas för att genomföra regionens verksamhetsplan.

Kärnverksamhetsområden som den nationella delen ansvarar för kan helt eller delvis förläggas till regionernas kontor. Varje sådant kärnverksamhetsområde leds av en koordinator anställd av antingen equmenia eller Gemensam Framtid beroende på vilket område frågan gäller. Att utlokalisera vissa funktioner är önskvärt för att stärka regionerna och komma närmare de lokala föreningarna och församlingarna med utvecklingsverksamheten.

/Johan Arenius

P-G Persson, som är ledamot i regionutredningen och kyrkostyrelsen, ställer frågor och reflekterar över förnyelse och gamla vanor.

Behövs det verkligen regioner för Gemensam Framtid? Och vem skall vara huvudman för en regional organisation?

När jag tänker på vad skall förnyas i den nya kyrkan så återkommer tanken hela tiden till min egen situation i livet, i arbetslivet och i församlingen. Det finns så mycket mer att göra där jag står och är i livet. På nära håll finns barriärer som behöver brytas och barrikader att bemanna, eller kanske riva ner. Behovet av förnyelse finns kanske närmare än vi tror?

Såväl SMK, SB som MK har idag en flora av samarbeten som ser olika ut runt om i landet. Det kan vara allt från spontana samarbeten i gudstjänster till välorganiserad verksamhet i stiftelser och föreningar. Inom SMK och SB finns idag fristående distriktsorganisationer som inte är en del av den nationella organisationen utan har enskilda församlingar som huvudmän. Distrikten fungerar väldigt olika runt om i landet. På sina håll en närmast nödvändig del i församlingsarbetet medan de på andra håll blivit mer av gammal vana.

Jag ser inget problem med att de samarbeten som finns och fungerar idag fortsätter. Nya församlingar kan bjudas in och erfarenheter delas. Men det finns mycket av gamla vanor som mår bra av att avslutas för att frigöra kraft och engagemang för förnyelse.

Jag ser fördelar med att bryta ner Gemensam framtid i en regional organisation för att kyrkan skall komma närmare församlingar, medlemmar och målgrupper. Det nationella arbetet bör inte bara vara lokaliserat till Alvik utan kan med fördel fördelas på regionala center runt om i landet.

Men då måste regionerna vara en del av den nationella organisationen och inte en fristående förening vid sidan om som dagens distrikt inom SMK och SB. På sikt kan dessa nya regioner överta viktiga och väl fungerande verksamheter som pågår i andra konstellationer idag

/PG Persson

Ett nytt är har tämligen nyss startat. Ett år dar jag ber och hoppas att vår nya kyrka skall få både landa och lyfta. Att kyrkan skall få bli mer än summan av de samfund som bildade Gemensam Framtid, att den nya kyrkan i sanning skall få vara ljus och salt i vårt land och att den nya kyrkan skall finna nya vägar och anslag som är än bättre lämpade för vår tid. För detta krävs förnyelse. Självfallet behöver vi ha detta för ögonen vi som nu arbetar med att bygga kansli och organisation. Men det är också viktigt att vi alla minns att kyrkan är vi tillsammans, kyrkans viktigaste funktion levs ut i det nära mötet på skolor, arbetsplatser, i smågrupper, i gudstjänster osv. Det är vi var och en OCH tillsammans som vi behöver arbeta med förnyelse. Men inte vilken förnyelse som helst.

Vad är det vi skall förnya? Nytt bara för att det skall vara nytt? Nej! Det är förbundet Gud själv ingått med oss var och en i blod och vatten som vi behöver förnya, på nytt verkliggöra i våra liv. Som enskilda och som kyrka. I detta förbund finns också vårt uppdrag och vår kallelse. Vår längtan är att bli mer lika Kristus, det är den strävan vi behöver förnya och fördjupa.

I Metodistkyrkans tradition hålles i alla församlingar på nyårsdagen eller vid den första gudstjänsten på det nya året en Förnyelsegudstjänst där just dessa tankar är i fokus. Innehållet har i princip varit detsamma sedan John Wesley formulerade den första överlåtelsebönen på 1740-talet. Nedan finns ett kort utdrag ur ordningen och den kursiva texten läser gudstjänstledare/pastor och den kursiva och feta texten ber alla med i. Det är ord och böner med bäring på vår kyrkas uppdrag och kallelse där vi fokuserar på det som djupast sett är det det innebär att vara kyrka, kristen och kallad.

Kära vänner!

Låt oss nu förnya vårt förbund med Gud och ta på oss Kristi ok!

Att vi tar på oss Kristi ok innebär, att vi av hjärtat är nöjda med att han anvisar oss vår plats och vår tjänst och att han ensam är vår lön.

Kristus har många tjänster som skall utföras.

Somliga är lätta, andra är svåra, somliga medför ära, andra vanära, somliga passar vår naturliga fallenhet och våra personliga intressen, andra strider mot bådadera.

I somliga uppgifter gläder vi Kristus och finner själva glädje i dem, men i andra kan vi inte glädja Kristus utan att förneka oss själva. Kraften att göra allt detta får vi av Kristus som är vår styrka.

Låt oss därför göra Guds förbund till vårt, överlåta våra hjärtan till honom och besluta oss att med hans kraft hålla fast vid detta förbund.

Då vi nu har berett oss, så låt oss uppriktigt lita på hans nåd och löften och överlämna oss själva på nytt till honom.

Låt oss be:

Gud, vår Fader, som genom Kristus har kallat oss till medlemmar i detta nådens förbund. Vi tar med glädje på oss lydnadens ok och av kärlek till dig vill vi lära känna och göra din fullkomliga vilja. Vi tillhör inte längre oss själv utan dig.

Kristus, jag överlåter mig själv till dig. Låt din vilja ske var du än ställer mig, i allt jag gör och får utstå. Låt din vilja ske när jag är bedrövad eller tillfreds, när jag har för mycket att bära eller känner mig överflödig. Låt din vilja ske när jag är uppskattad och när jag är åsidosatt, när jag har allt eller saknar allt. I alla förhållanden vill jag stå till ditt förfogande. Så vill jag att det skall vara. Hos dig hämtar jag min kraft.
Låt det förbund som jag har ingått med dig på jorden genom dopet och Anden bekräftas i himlen. Amen.

/Lasse Svensson

Regionutredningen tuffar på i allt högre tempo. Christer Hambre, distriktsföreståndare i baptisternas Svealandsdistrikt, rapporterar om ett färskt förslag från en av utredningens arbetsgrupper.

När vi har läst församlingarnas remissyttranden om regioner och lyssnat på synpunkter som kommit fram i de under hösten genomförda regionala mötesplatserna har budskapet varit tydligt: inte för stora regioner. Det tog regionutredningen fasta på, liksom att vi nu behöver lägga kraft på GF:s stöd till församlingarna genom regionerna. Förslaget blev tio regioner. Nu skulle det satsas. Visserligen var medlemsunderlaget svagt i några av regionerna, men där fanns det förhoppningar om att det kunde kompenseras på annat sätt.

Reaktionerna från kyrkostyrelsen och equmenias styrelse blev tämligen svala. Det var för många regioner. Det blir för dyrt. Från några församlingar och nuvarande distrikt reagerade man på att förslaget delade på enheter som fungerar bra idag.

Nu har den mindre grupp, som jobbar med den geografiska indelningen i regionutredningen, lagt ett nytt pussel. Förslaget innebär sju regioner, inte sex som veckans Sändaren skriver. Förslaget ska nu processas med equmenia och några församlingar för att sedan komma upp vid utredningens nästa möte den 12 januari.

Om man känner till bildarsamfunden, låter sju regioner bekant. Kommentaren den här gången blir säkert: vad är det för nytt med det här? Lite nyheter finns det, men landet ser ut som det gör och församlingarna ligger där de ligger, så pusselbitarna går inte att lägga hur som helst. Dessutom kan det inte vara fel att ta vara på de gemenskaper som finns och utveckla dem. När tre samfunds församlingar förenas blir det nytt även regionalt.

Det riktigt stora, och till stor del nya, med regionerna, blir den satsning på församlings- och föreningsutveckling som alla vill se. I korthet kan regionernas uppdrag sammanfattas: att stödja, inspirera och utmana de lokala föreningarna och församlingarna till utveckling, förnyelse och fördjupning. Detta är regionernas kärnverksamhet, till vilken resurser måste avsättas.

Christer Hambre, regionutredningen

Devisen att bygga en ny kyrka kan leda oss fel. I början av hösten hade jag tillfälle att lyssna till Magnus Malm. Han noterade att tre samfund bygger en ny kyrka. – Vad då ny, reflekterade han. Kyrkan har funnits i 2 000 år!

Att skapa något nytt innebär alltid nya möjligheter. Vi är alla präglade av vårt sammanhang. De allra flesta av oss är organisationsmänniskor och tänker gärna organisation. Jag är rädd för att det nya innebär fokus på själva organisationen istället för innehållet. Organisationen skall tjäna livet.

För mig är det viktigt att reflektera över vad det är att vara kyrka. Vad är det att vara kyrka här och nu? Mycket av det vi gör i kyrkan idag formades under senare delen av 1900-talet. En ny kyrka byggs av förnyade församlingar. Därför tycker jag fokus den första och närmaste tiden för Gemensam Framtid bör vara frågan vad det är att vara kyrka på den ort där vi är verksamma. Vi gör flotta verksamhetsplaner som skall hjälpa oss att tjäna församlingarna. Men har vi lyssnat tillräckligt på församlingarnas situation och utmanat dem att våga tänka nytt? Tänk att få utmanas att tänka nytt i det lokala sammanhanget. Vad skall vi lämna och vad ser vi som nya möjligheter? Den stora och avgörande frågan är hur evangelium når allt fler. En ny kyrka får vi genom förnyade församlingar.

Roland Brage, distriksföreståndare i Svenska Missionskyrkan och motorcykelfantast