Våga vara vis, skriver studentpastor Annelie Sandberg. Klicka på länken och läs!http://blogg.missionskyrkan.se/samhallet/

Gästbloggare om trovärdighet den här gången är Roland Hamlin. Roland bor i Delsbo och arbetar som konsult inom turism, kultur och idéutveckling under namnet Hamlin Eldsjälavård. Han är idag vice ordförande i Hudiksvalls missionsförsamling.

Jag tror på Gud, men jag litar inte riktigt på kyrkan alla gånger. Jag vet att det finns mycket gott i kyrkan, men jag har också sett ett mörkt stråk av fördömande och nedvärderande, som fått många människor att välja bort kyrkan som plats för sin andlighet. Jag vet, för jag är en av dem.

Jag lämnade min hemorts missionsförsamling 2003 efter att delar av församlingen grovt ifrågasatt uppriktigheten hos fem personer som bett att få bli medlemmar i den. De ingick i en grupp som planerade och genomförde sinnesrogudstjänster i kyrkan, välbesökta möten där 50-100 personer varje månad deltog med bön, vittnesmål och sång. Men de fick brutalt klart för sig att de inte var välkomna till församlingen om de inte också deltog i dess ”riktiga” gudstjänster, som vid den tiden mest samlade en handfull tanter som sjöng väckelsesånger från 50-talet till en gammal tramporgel.

De nya medlemmarnas ankomst ställde församlingen inför valet att förändras eller dö. Den valde att inte förändras. Någon medlemsintagning blev det inte, jag lämnade församlingen och sinnesrogudstjänsterna upphörde. Nu nio år senare är nedläggningsbeslutet ett faktum.

Jag berättar om den här händelsen i min bok ”När kyrkan står i vägen för Gud”, och på kyrkokonferensen i Linköping där jag deltar i fredagskvällens Nikodemossamtal om trovärdighet.

Jag träffade en av de fem häromdagen, och frågade hur hon har det med Gud idag. Hon berättade att kontakten med Gud finns kvar, när hon sätter sig ensam vid sitt piano. ”Nog längtar jag ibland efter en kristen gemenskap också, men jag går inte ofta till kyrkan numera. Jag känner att jag inte passar in”, sade hon. Själv hittade jag efter några år in i en annan församling, några mil hemifrån. Åter har sinnesrogudstjänsterna blivit en viktig del av min andlighet. Kyrkan fylls av människor som tänder böneljus, som köar till knäfallet för förbön och som skriver bönelappar. En del kommer troget till missionskyrkan dessa fyra gånger om året – men aldrig annars.

Varför ber vi om väckelse? Den pågår ju för fullt därute! Men ofta känner den sig inte hemma i våra kyrkor. Människor har blivit bortstötta av kärlekslöst tal och handlingar, av ifrågasättande och kritik som bedömer det yttre utan någon vetskap om det inre.

Jag är övertygad om att dessa bortstötta bär med sig nyckeln till kyrkans framtid. Att söka försoning med dem är första steget mot att åter kunna bli av betydelse för mängder av människor som längtar efter en kristen gemenskap där de får vara som de är, inte som andra tycker att de borde vara.

Jag önskar mig ett forum där människor som farit illa inom kyrkans ram fick utrymme att berätta hur de upplevt saken, utan att riskera att trampas ner på nytt. Jag önskar mig kyrkliga ledare som offentligt erkänner ”ja, kyrkan har gjort människor illa genom att behandla dem på ett sätt som inte Jesus skulle ha gjort”. Att förneka att kyrkan har eget ansvar för att gudstroende människor väljer bort kyrkan som plats för sin andlighet, det går inte att förena med tal om kyrkans trovärdighet.

/Roland Hamlin

Gästbloggare om trovärdighet den här gången är Ingmar Ångman, ordförande i Metodistkyrkans Kyrkostyrelse, till vardags socialchef i Degerfors kommun.

Vem ska jag tro på? sjunger Tomas Di Leva i en låt från 80-talets slut. Artisten September gjorde den i en egen version i programmet ”Så mycket bättre” 2010. Frågan är berättigad – många gör anspråk på att vara värda förtroende men få lyckas leva upp till detta. Förbi är den tiden när position eller titel var tillräckligt för att vi skulle lita på någon. För en tid kanske det kan räcka med en bild av trovärdighet men om den endast är ytlig blir den inte bestående. Nej idag mer än någonsin förr är enda vägen till trovärdighet utifrån vårt sätt att handla.

Trovärdighet handlar om att det vi säger och gör stämmer överens. ”Handling och bön må bli ett”.

Trovärdighet handlar om att vi tar parti för rättvisa och emot utnyttjande av människor för kortsiktiga vinstintressen.

Trovärdighet handlar om att stå på de svagas sida och ställa upp för människor som har det svårt.

Ska kyrkan vara trovärdig i allmänhetens ögon kan vi inte hänvisa till gamla meriter. Vi behöver idag på ett tydligt sätt finnas till för att fylla människors behov av gemenskap, av upprättelse, av stöd, av omvårdnad, av tröst, av meningsfullhet, av pengar, av mat, av frihet…

Samtidigt måste vi alltid ta ställning mot alla tendenser till ”förakt mot svaghet”, för att använda Harald Ofstads uttryck. Med det menade Hofstad att vi i samhället har en tendens att rangordna människor som starka och svaga, elitmänniskor och underlägsna, dugliga och odugliga. Den trovärdiga kyrkan står alltid på de svagas, underlägsnas och odugligas sida. Vilka konsekvenser det ställningstagandet får på ett samhälleligt och personligt plan det är själva utmaningen i det trovärdiga livet som kyrka och enskild lärjunge. Det är för mig att följa Jesus.

/Ingmar Ångman

Eva-Lena Gustavsson, pastor i Torsby Missionsförsamling, gästbloggar om trovärdighet

Idag har mina tankar och känslor rört sig kring ordet glöd. Dels för att dagens bibeltext jag predikat kring handlar om när Jesus gör i ordning en eld som brinner ner till en glödbädd som han lagar till en enkel måltid på. Han grillar fisk där på stranden till vännerna ute på sjön som nog är hungriga och trötta efter nattens arbete. Utan ”tips från coachen” hade de inte fått någonting, men på uppmaningen från Jesus så testar de att slänga ut näten en gång till, fast på andra sidan och får myyycket fisk.

Som friluftsmänniska och scout i själ och hjärta har jag suttit vid många lägereldar och lagat mat, ätit gott och delat gemenskap med andra runt elden. Glöden är varm och fascinerar och ger i alla fall mig lugn, ro och ny energi.

Vi vet att det närmast är omöjligt att glöda ensam, ett ensamt kol kyls av och slocknar. Så gör vi ju när vi ska släcka glöden, sprider ut den så den inte får näring av de andra kolbitarna.

Vi är till för att ge varandra värme och hålla glöden vid liv. Så glöd blir också en fantastisk metafor för vår tillvaro tillsammans.

Glöder du? Det är en väldigt utmanande fråga! Den frågan ställer Socialdemokrater för tro & solidaritet (tidigare var namnet Kristna socialdemokrater) i sitt material för medlems-rekrytering. Det är ju knappt man vågar svara; -glöder för vad?

Ja, vad glöder vi för, du och jag och alla andra? Eller är det så att glöden slocknat, brunnit ut?

För min del är tron och politiken något som jag brinner för och hoppas att fler personer kan låta tron bli inspiration till politisk handling. Vi behöver bli fler som engagerar oss i samhällets olika uppdrag, lokalt, regionalt som på riksnivå. Alla behöver inte bli kommunalråd eller riksdagsledamöter. Det finns så många andra uppdrag som det behövs engagerade människor till.

Den här bloggen handlar om trovärdighet.

När blir en kyrka och dess medlemmar trovärdiga, när blir ett politiskt parti eller andra organisationer trovärdiga? Kan ett av nyckelorden för trovärdighet vara just glöd. När man möter människor som bär glöden, engagemanget för det man tror på då händer något, då skapas nya idéer och livsmod. Så släck inte glöden utan ”blås på glöden i ditt hjärta” som Harold Coshner, den judiske rabbinen skriver:

Himlens alla stjärnor har slocknat.

Ljusen i alla kyrkor har brunnit ner

Så blås på glöden i ditt hjärta

/Eva-Lena Gustavsson
Pastor i Torsby Missionsförsamling
Kommunfullmäktiges ordförande
Förbundsstyrelseledamot i Socialdemokrater för tro & solidaritet m fl uppdrag

Så här står det i rekryteringsmaterialet

”Vi glöder för solidaritet och rättvisa

Socialdemokrater för tro och solidaritet är en progressiv politisk kraft för fred och solidaritet. Vi är en del av socialdemokraterna—kärleksfulla kritiker, ibland obekväma sanningssägare, alltid med ökad global rättvisa för ögonen.”

Helen Florberger, Frikyrkosamrådets konsulent för högskolefrågor, gästbloggar på bloggen ”Kyrka i samhället”.

Läs texten här >

Malin Ljungdahl, ledamot i Gemensam Framtids kyrkostyrelse, gästbloggar för Fokusområdet Trovärdighet. Malin är medlem i Trefaldighetskyrkan i Stockholm.

Att leva som man lär är trovärdighet för mig. När det man säger att man håller för sant och viktigt också syns i sättet man väljer att leva sitt liv på. Jag tror de flesta av oss vill vara trovärdiga men jag tror också att de flesta av oss tycker att det är svårt ibland. Särskilt de gånger när verkligheten kommer i vägen och det som jag önskar att jag värdesatte högt och prioriterade får ge vika för ”måsten”, trötthet och tidsbrist. Här någonstans, i försöket att få det som jag vill ska forma mitt liv att stämma med det som i själva verket gör det, går jag och kanske många med mig, ofta vilse. Jag vill vara trovärdig, alltså kan jag inte ”lära” om något som jag inte ”lever”. Jag kan inte prata om vikten att lita på Gud när det finns så många exempel i mitt liv på att jag inte gör det. Jag kan inte engagera mig i församlingens miljöarbete – jag som inte ens sopsorterar. Jag kan inte föreläsa i smågruppen om bön när jag för tillfället knappt får till en kort aftonbön då och då. Jag kan inte bjuda in vänner till gudstjänst med trovärdighet – när jag själv, de flesta söndagarna, helst skulle stanna hemma för en lång, lugn sovmorgon efter en jobbig vecka. Och så blir jag tyst, jag pratar inte om Gud med vänner, jag engagerar mig inte i några församlingsprojekt, jag väljer något ofarligt ämne att prata om i min smågrupp och jag går till gudstjänsterna på söndagarna för att jag tycker att jag borde vilja det. Allt i ett försök att behålla trovärdigheten. Men hur bra blir det här? Finns det inte en annan väg att gå? Jo, jag vill tro och hoppas det! En där jag kan tala om Gud och att jag vill lita på honom men att jag ofta finner det svårt. En där jag i församlingen kan jobba för en bättre miljö och kanske på köpet kan lära mig att sopsortera. En där jag kan prata om något som är lite svårt och utmanade, även om det är ett ämne där det som jag vill ska forma mitt liv ännu inte gör det. En där jag kan bjuda med till kyrkan och säga att ibland är det det bästa jag vet och ibland orkar jag inte ens gå. Jag vill att Gemensam framtid ska vara en kyrka där en sådan öppenhet och ärlighet får finnas på ett påtagligt sätt i mitt liv, i församlingens gemenskap och på regionala, nationella och internationella nivåer. Jag vill kunna säga att det här håller jag för sant och viktigt och jag kämpar för att det ska synas också i sättet jag väljer att leva mitt liv på, men det är svårt, och för att få det att fungera så behöver jag Guds och andra människors hjälp. Att öppet och ärligt kunna erkänna det, helt enkelt säga som det är – det är trovärdighet för mig.

/Malin Ljungdahl

Så skriver Paulus i Kol 3:16 och så vill vi också göra. Vi vill och kan alla lära av varandra. Genom både upprop och en enkät har vi fått in flera goda exempel på hur församlingar inom GF arbetar med att förnyas i bibelordet och i bönen, uppdraget och trovärdigheten och vad detta lett till. Dessa goda exempel kan ni läsa om här på hemsidan och fler exempel är på väg in.

Om din/er församling inte har upptäckt möjligheten ännu av att dela med er av er erfarenhet så finns fortfarande möjligheten att fylla i enkäten här på GF:s hemsida och skicka in. Vi vill gärna lära av er och glädjas med er över er väg till förnyelse och tillväxt.

Exemplen hittar du här >

/Tomas Hammar

Ännu en ledamot i RUG bloggar. Den här gången kommer rösten och texten från Lars-Gustaf Hauptmann som är ordförande för SMU/SMK i Västra Götaland.

I Gemensam Framtid gillar vi ett motiverande ledarskap

Nu har Regionutredningen haft sitt sista möte och vi håller på att sammanställa vårt svar till styrelserna för Gemensam framtid och equmenia. Det finns en samsyn på att Regionernas huvudsakliga uppgift är att stödja, inspirera och utmana våra föreningar och församlingar. I frågan om regionernas juridiska status har vi haft olika meningar i gruppen, för mig är det en stor glädje att en majoritet föredrar att regionerna ska vara egna juridiska personer. Genom att Gemensam Framtid är en juridisk person får vi ett definierat mandat och ansvar i regionen och det blir fastställt att vi arbetar på församlingarnas uppdrag. equmenia kommer att vara egen juridisk person och därför möjliggör detta en nära samverkan. Denna organisationsform innebär att Kyrkostyrelsen inte kan direktstyra regionerna, vilket kan ses som att vi har två organisationer. Eftersom det finns en stor lojalitet är detta inget problem i praktiken.

Vår rörelse är byggd på en bas av frivilligarbete, lokalt, regionalt och nationellt. Stanfordprofessorn Jim Collins har skrivit en monografi, När Vinst inte är målet, som kompletterar det kända verket Good to Great. Collins menar att ledarskapet för frivilligarbetare utgör den största utmaningen av alla, eftersom man inte kan tvinga utan bara motivera dem man leder. Genom ett motiverande ledarskap kan vi att överbrygga denna formella brist.

Förnyelsen börjar i vår egen och våra församlingar, ibland drabbas jag av känslan att vi tror att förnyelsen ligger i de centrala och regionala organisationerna.

/Lars-Gustaf Hauptmann
Ordförande SMU/SMK i Västra Götaland och medlem i Regionutvecklingsgruppen

Jag fick i höstas ett mail om från Västra Götalands distrikt om att det skulle arrangeras en föreståndardag i januari på Nimbus, Öckerö. Man hade i denna satsning avgränsat sig till 031-området som lämpligt nog bestod av 31 GF-församlingar. Vid ett samtal med Fiskebäcks föreståndare Gustav Björkman häromveckan fick jag höra talas om en idé inför den samlingen som jag tror han var pappa till som var just speeddejting. Speeddejting har jag sett i amerikanska TV-filmer och går ut på att män och kvinnor får under en mycket kort tid bekanta sig med många olika presumtiva partners – männen flyttar helt enkelt ett steg efter kanske tre minuter och får träffa en ny kvinna för tre minuter. På så sätt får man en snabb bild av många olika personer på en mycket kort tid. Som verktyg att möta en livspartner kan jag inte uttala mig om hur effektivt det är – bilderna av detta i TV-filmerna är något skiftande…

Men de rapporter jag hört från dagen på Nimbus i torsdags har varit övervägande positiva. Man fick chansen att stämma av med alla andra närvarande något om vem pastorn var, vad församlingen låg och arbetade med och om vilka utmaningar man just nu står i. Visst blir det – misstänker jag – en tämligen snabb och ytlig första kontakt men jag vet också att de flesta av oss tycker det är enklare att ta kontakt med någon vi tidigare i alla fall bytt några ord med. För nu är vi tillsammans ett nytt samfund och en ny gemenskap. Och som sådan behöver vi lära känna varandra. För mig lät speeddejting som ett nytt grepp men också som ett spännande grepp. Jag hoppas det blir en fortsättning på samlingarna och att också relationer kan få tid att djupna och samarbete spira.

/Lasse Svensson

Ibland blir man glad när något tar slut. Bibelläsningsplanen Ordet för idag går inte längre att köpa. Å andra sidan är den ju lite förbrukad där i början. Några veckor av året har nu gått.

MEN! Ordet för idag har också en hemsida www.ordetforidag.se. Där kan du hitta bilder och presentationer av dem som skrivit samt få tips inför läsningen. Du kan också skicka synpunkter och frågor till redaktören Michael Andersson.

Årets tema är: Vi är alla barn!

Några rader ur mitt förord:

Årets upplaga av ”Ordet för idag” kommer ut när en alldeles ny kyrka tar sina första stapplande steg. Den kyrkan har fötts ur tre olika men ändå nära gemenskaper. Gemensam Framtid föds, som de flesta barn, in i en historia, kultur och tradition. Ändå är detta barn nytt och ska pröva sina steg, upptäcka sin värld, göra sina misstag, lära, utvecklas och växa. Det kommer att behöva både uppmuntran och förlåtelse.

Ps. Ett fel smög sig in under årets första veckor. Kyrkoårets teman och texter hamnade fel. Vecka 6 från den 6 februari är allt på rätt plats igen. Rätt texter finns på www.ordetforidag.se.

Ulla Marie Gunner